Henrik Sjöholm

Faran för högerpopulismens framväxt i Europa är hett omdebatterad. I Sverige är Sd tidvis tredje största parti i mätningarna. I Norge sitter Fremskrittspartiet i regeringen. I Frankrike har Front National sedan länge en synnerligen stark ställning. LIstan går att göra lång. Samtidigt är det att göra det för lätt för sig att varna för högerextremism eller högerpopulism. Problemet är sannolikt mycket djupare än så.

Det är nämligen inte bara debatten om främlingsfientlighet som just nu förs internationellt. I mitt synsätt är det inte förbluffande att det sker samtidigt som debatten om övervakning och rätten till ett privatliv blossat upp (bortsett från hur Snowdens avslöjanden tajmades). Det är inte heller förbluffande att den spanska regeringen vill rulla tillbaka aborträtten. Man ska också minnas att det inte bara är högerpopulister som är skeptiska till flyktingmottagning. De europeiska regeringarna har inte precis imponerat i generositet i förhållande till flyktingar från exempelvis Syrien.

Slutna gränser, övervakning och ”moralisk upprustning”, t.ex. genom inskränkningar i aborträtten är alla ett uttryck för en mycket mer långtgående trend än ”bara” främlingsfientlighet. Och, vad värre är, det är en trend som inte bara accepteras, utan drivs fram av Europas och världens regeringar. Det bästa sättet att förstå det är som en återgång till en mer auktoritär (till skillnad från ”frihetlig”, dvs inte diktatorisk) politik, där staten får en alltmer central roll som beskyddare och överhöghet över medborgarna. Kort och gott en patriarkal ordning, där staten lovar medborgarna trygghet i utbyte mot obrottslig lojalitet.

Sannolikt är grogrunden god. En direkt och utlösande orsak är naturligtvis den 11 september 2001. Men gissningsvis kan man finna fler orsaker, där rotlöshet i ett modernt, snabbrörligt och konkurrensutsatt globaliserat samhälle är en nog så god kandidat.

Den liberala världsordningens totala seger över korrupta kommunistiska diktaturer har inte nödvändigtvis skapat en enklare och mer begriplig värld. Tvärtom, så har den multipolära världen som inte dominerats av två supermakter i ett kallt krig, visat sig vara nog så svårförståelig, obegriplig och problematisk då en massa tidigare latenta konflikter har kunnat blomma upp.

Den tekniska utvecklingen har frigjort mänsklig kunskap och kreativitet på ett helt nytt plan. Men det är långtifrån alla som ser det som en befrielse, då de ser att även kvalificerade och tidigare trygga jobb hotas av utflyttning och automatisering och där erfarenhet och rutin inte betyder något jämfört med tekniskt kunnande.

Mångfalden av kanaler att konsumera media i har också skapat ett mer splittrad verklighetsuppfattning. Man behöver inte nostalgiskt blicka tillbaka till den tid då hela svenska folket samlades framför Hylands hörna för att konstatera att det idag i mångt och mycket saknas en gemensam berättelse eller grund för att förstå verkligheten.

Den positiva ekonomiska utvecklingen i mängder av utvecklingsländer har gett upphov till en global medelklass med anspråk på högre levnadsstandard och med bättre utbildning som på ett helt nytt sätt konkurrerar om jobben.

I det samhället är det inte svårt att förstå att många människor längtar efter trygghet och ”ordning och reda”. Ett uttryck för det är att drömma om ”den gamla goda tiden”, då män var män och kvinnor kvinnor, Sverige var homogent och drömmen om full sysselsättning var ett levande politiskt projekt. Kort sagt: Det gamla patriarkala samhället innan det bröts upp av det moderna projektet.

I den omvälvning världen genomgått de senaste 30 åren hade det krävts ett globalt politiskt ledarskap som både förstått möjligheterna och farorna, men som också kunnat ge trygghet i en snabb och tidvis revolutionär förändring, tekniskt, ekonomiskt och socialt. Men där är vi inte. Istället har vi sett en lång period av politik ”driven by fear”, där politiker exploaterat oron för det okända bortom nästa hörn istället för att ta sig an det ledarskap som krävs i en brytningstid.

I mångt och mycket är det frukten av den försumligheten vi skördar idag, när vi ser populisternas frammarsch. Den handlar inte främst om misstänksamhet mot främlingar eller om motstånd mot invandring. Utan den ger uttryck för drömmen om det gamla välstrukturerade och begripliga samhället.

Att möta det hotet kräver ett betydligt mer långsiktigt och framsynt ledarskap, där man börjar formulera de utmaningar vårt land, vår världsdel och vår värld står inför och hur vi gemensamt kan ta oss an de utmaningarna, att man klarar av att formulera en vision för delaktighet i det moderna samhället. Och, inte minst, så kräver det att man en gång för alla bestämmer sig för att inte av snävt partipolitiska överväganden försöker vinna val på att skrämmas med framtiden (och samtiden). Vi behöver ett slut på rädslans politik. Vill man på allvar möta utmaningen från populisterna finns ingen annan väg att gå.