Introduktion

Jag har en bestämd känsla av att liberalismen gått vilse i den moderna tiden. För snart 25 år sedan föll Berlinmuren och vi var många som då tog den liberala demokratins och marknadsekonomins seger för given. Men oroande tecken på etniska konflikter, slutenhet mot omvärlden, en mer auktoritär statsmakt och osäkerhet inför framtiden innebär enorma utmaningar för politiken. Samtidigt har liberala partier fastnat i en klassisk höger-vänsterskala, där man endast diskuterar ekonomi och inte förmår analysera konflikter längs en annan dimension.

Min utgångspunkt för dessa anteckningar är en modern liberalism, med tydligt avstamp i det jag ser som liberalismens hårda kärna – individens frigörelse och autonomi. Det är ett mål som är överordnat andra mål och som förutsätter såväl positiva som negativa friheter.

Några ämnen som kommer att behandlas vad tiden lider (detta blir också en minneslista):

  • “Den andra dimensionen”, om auktoritärt-frihetligt som komplement till höger-vänster.
  • Liberalismens övertro på Fukuyama, om det som skett i Ryssland (och på andra ställen)
  • Är växande klyftor nödvändigtvis god liberal politik?
  • Automatiseringen och människan

 

Vi borde ha läst mer Barber och mindre Fukuyama

När jag var som mest aktiv i den liberala idédebatten, för drygt 20 år sedan, stod Francis Fukuyama högt i kurs. Strunt samma att han egentligen inte var liberal, utan då närmast neokonservativ. The End of History and the Last Man kanske inte lästes av så många i praktiken (jag har själv bara skummat delar), men […]